Charlies dagbok, 16:e februari 2009

Spårvagnarna, vad ska jag säga om dem? Eller rättare sagt, var ska jag börja? Och en för mig viktigare fråga: hur fan ska detta sluta? Man kan ju undra hur jag, vars enda erfarenhet av spårvagnar är som passagerare, hamnat i rollen som teknisk kommunikatör. Men den frågan är ju den enklaste att besvara och hade varit ett fläskben för GP att sätta tänderna i. Jag hamnade i här 2005 för att jag hade våta skor. 

Som göteborgare har jag länge matats med budskapet att utan Göran Johanson inget Göteborg. Göran har i all sin ödmjukhet hjälpt till att odla myten om sig själv som Den Starke Ledaren, och varje gång han kritiseras tar han till tårarna och hotar att avgå. Och varje gång snubblar  underhuggarna över varandra för att komma till hans försvar be honom stanna. Om det finns någon som personifierar den göteborgska mut- och tystnadskulturen så är det Göran. Och vad säger det då om mig när jag jobbar åt honom?

Regnet hade öst ner hela morgonen, och en buss med punktering vid Lilla Bommen hade gett mig en promenad som jag inte var klädd för. Skorna var genomvåta innan jag hann in i Stadshuset men jag kom ihåg att mamma alltid sagt att man torkar ur dem bäst genom att fylla dem med tidningspapper, så jag snodde med mig en hög från receptionen. Jag skulle inte ens varit där den dagen, mitt uppdrag var klart och dokumentationen likaså. I sista stund kom en mötesbokning till sagda morgon och jag satt nu och försökte få mina skor och strumpor torra så diskret som möjligt. Och det var då Göran stormade in oanmäld. 

Han var högröd i ansiktet och uppenbart upprörd. Han hade samma morgon läst en skadeglad artikel i stadens morgontidning som beskrev haveriet med den nya spårvagnen, samma vagn som han med mycket stolthet skrivit avtal om ett par år tidigare. Den första vagnen hade blivit utkörd för provkörning trots att den definitivt inte var redo, men ett jippo på stan gjorde att Göran kommenderat ut den ändå. Den fick totalhaveri och fick bogseras från Drottningtorget med en av Ringlinjens museivagnar. Vagnen fick sedan provköras 10 mil runt Gårdahallen, en slinga på 900 meter. Artikeln drev inte bara med haveriet, den pekade ut Göran personligen som ansvarig för det. Göran var nu både ledsen och kränkt, och han var i stort behov av tröst. Det första han såg när han kom in på kontoret var en okänd konsult som satt och rev sönder samma tidning som hade gjort honom ledsen och kränkt. Pappret skulle jag som sagt använda för att torka skorna, men Göran såg något annat. Han såg en person som var upprörd å hans vägnar, vilket är det finaste man kan vara i Göteborg om man frågar Göran. Och därför fick jag, utan krångliga upphandlingar, uppdraget som kommunikatör i projektet.