Charlies dagbok, 16:e februari 2009

Regnet hade öst ner hela morgonen, och en buss med punktering vid Lilla Bommen hade gett mig en promenad som jag inte var klädd för. Skorna var genomvåta innan jag hann in i Stadshuset men jag kom ihåg att mamma alltid sagt att man torkar ur dem bäst genom att fylla dem med tidningspapper, så jag snodde med mig en hög från receptionen. Jag skulle inte ens varit där den dagen, mitt uppdrag var klart och dokumentationen likaså. I sista stund kom en mötesbokning till sagda morgon, och jag satt nu och försökte få mina skor och strumpor torra så diskret som möjligt. Och det var då Göran stormade in oanmäld. 

Han var högröd i ansiktet och uppenbart upprörd. Han hade samma morgon läst en skadeglad artikel i stadens morgontidning som beskrev haveriet med den nya spårvagnen, samma vagn som han med mycket stolthet skrivit avtal om ett par år tidigare. Artikeln drev inte bara med haveriet, den pekade ut Göran personligen som ansvarig för det. Göran var nu både ledsen och kränkt, och han var i stort behov av tröst. Det första han såg när han kom in på kontoret var en okänd konsult som satt och rev sönder samma tidning som hade gjort honom ledsen och kränkt. Pappret skulle jag som sagt använda för att torka skorna, men Göran såg något annat. Han såg en person som var upprörd å hans vägnar, vilket är det finaste man kan vara i Göteborg om man frågar Göran. Och därför fick jag, utan krångliga upphandlingar, uppdraget som kommunikatör i projektet.